Roffe ska dö. Det gör inte så mycket. Han är ändå gammal och inte ens släkt med Uno på riktigt. Men Uno följer ändå med pappa till sjukhuset för att säga hejdå.
Där träffar han Jenka. Hon är inte som andra barn, för hon fattar inte att Uno inte är något att ha. Med Jenka känner sig Uno inte konstig och fel. När Jenka är med kan Uno till och med prata, fast det är helt omöjligt med andra.
Men pappa säger att Jenka inte finns. Hon är bara på låtsas. Uno vet att pappa har fel. Men en dag när han kommer till sjukhuset är Jenka inte där. Hon är borta. Och den enda som kan hitta henne är Uno.
Jenka och jag nominerades till Augustpriset 2025. Den är också nominerad till Nordiska rådets pris 2026.
Boken ges ut på Alfabeta bokförlag och kommer också på tyska, danska och italienska.
Recensioner
”En glimmande diamant”
Dagens Nyheter
”Precis som med alla Lindells böcker är den lågmälda, krassa livshumorn i bild och text en terapi för alla åldrar.”
Aftonbladet
”Lindells fenomenala fingertoppskänsla när hon adderar en gnutta humor till en berättelse om ensamhet, en äldre släktings död och helt vanlig familjedynamik gör att boken står ut som en av de mest läsvärda i år, totalt värd sin Augustnominering.”
Jönköpings-Posten
Visst är det en fin handling i boken. Men jag tror det är något annat och mer som gör Lindells författarskap så njutbart. Hon har en härlig direkthet i tilltalet, och det är inte många som kan göra en vardagsvärld så festlig och rörande och medryckande som hon. Uno som berättare talar rakt in i hjärtat på mig, med pricksäkra iakttagelser och finessrik humor.
Göteborgs-Posten
